Det finns nog få saker som man får så mycket skit för som barnuppfostran. Speciellt när dom är bebisar, så är förstå-sig-påarna väldigt många och väldigt på. Det är en klar överhängande risk att man sätter blöjan ut och in, eller hur?;)
Då jag och min man har valt en uppväxt till vår son som sticker ut i alla kanter från normen, så har vi fått bra mycket större dos av ”goda råd” angående alla ”fel” vi gör.
Det finns inget i världen som står i nivå med hur mycket man som förälder (normalt) bryr sig om sina barns väl. Därför känns sånt här. Även om man är stark, tror på sig själv och försöker stänga av öronen, så når kommentarerna hjärtat.
Eftersom man får så mycket skit, så känns det i samma hjärta, en härlig lättnad när man får ”bevis” på att ”förstå-sig-påarna” hade fel.
(”Bevisen” börjar hopa sig:P)
Vår grundsyn är att man, så långt som möjligt, inte ska forcera barn. Det är hela fondamentet i våra val.
I dom fall man behöver forcera(tex. vid tandborstvägran), ska det ske med respekt och förklaring(på barnets nivå) om varför detta är nödvändigt.
Igår fick jag ett sånt bevis. Och just det här beviset, gör mig extra glad. Därför det rör sig om ett område, där jag själv känt osäkerhetens oro gnaga. Jag brukar tänka på det här området som ”klippa navelsträngen”.
Nu till saken, ”klippa navelsträngen”.
Min son har aldrig gillat ”sova över”. Därför har han fått erbjudande som han sagt nej till. Detta nej har respekterats utan att ifrågasättas eller försök till att manipulera fram ett ja.
När det varit ”av nöden”, har han sovit hos nära anhöriga som han själv valt eller, om han så velat och det funkat för barnvakten, har dom kommit hit över natten.
Han har fått ringa, så mycket och så ofta han ville, vid dessa tillfällen.
För detta har, framför allt jag, fått otroligt mycket ”kloka råd”(läs: kränkande kommentarer.). Jag måste ju förstå att han måste ”lära sig” sova borta, annars kommer han ”sitta fast hos oss”. *kräks*
Mina tankar har varit:
”Den dagen han är mogen för detta kommer han VILJA sova borta.”
Varje år har jag erbjudit honom att följa med på ett läger, för barn på låg o mellanstadie. Varje år har han tackat nej pga övernattningen, istället har han åkt på dagläger.
Igår fick han samma erbjudande, levererat i samma neutrala ton.
Nu sken han upp som en sol och svarade: Ja, när är det mamma?
Vi hade rätt! Lång näsa till alla attans ”förstå-sig-påare”:P
Nicolai de Bauer